Amina Filali

Jag har haft fullt upp den senaste veckan, lite olyckligt eftersom Sydsvenskan publicerade två artiklar av mig. Jag ska snart skriva en liten post om min recension av Parvin Ardalans bok men nu jag börjar med en artikel från förra lördagen (24/3), som inte verkar finnas online, om den marockanska tonårsflickan Amina Filalis tragiska öde. Hon våldtogs av en tio år äldre man förra året när hon var femton. Gärningsmannen gifte sig med henne för att undgå straff och gjorde han hennes liv till ett helvete och den tionde mars tog Amina sitt liv genom att äta råttgift.

Händelsen har väckt upprörda känslor både i Marocko och utomlands. Den förra ministern för kvinnofrågor Nouzha Skalli, som tillhör det socialistiska PPS, har krävt att den lag som gjorde detta möjligt avskaffas. Regeringens talesperson Mustapha El Khalfi, medlem i det islamistiska PJD som dominerar den nya regeringen, är inne på samma linje med uttalandet ”Denna unga flicka våldtogs två gånger, första gången av den här mannen och andra gången eftersom hon giftes med våldtäktsmannen”. Han partisyster, den enda kvinnan i Marockos nya regering och Skallis efterträdare som solidaritets-, kvinno- och familjeminister har uttryckt sig mer luddigt genom att säga att lagen inte kommer att avskaffas över en dag på grund av opinonssvängningar. Hon har emellertid även sagt att den bör reformeras.

Som jag skriver i artikeln använde den Sverigedemokraterna närstående hemsidan Avpixlat fallet som bevis på islams barbariska lagar. I presentationen av ett youtubeklipp med ett samtal mellan två representanter för den så kallade counterjihadrörelsen skriver man:

Michael Coren samtalar med Robert Spencer om den 16-åriga marockanska som nyligen begick självmord genom att äta råttgift efter att shariadomstolen dömt henne att gifta sig med den man som hade våldtagit henne. Islams sharialagar är obönhörliga och inför en domstol är en kvinnas vittnesmål värt hälften av mannens. När det gäller våldtäkter krävs att fyra män vittnar om att våldtäkt begåtts för att en man ska fällas.

 I artikeln påpekar jag att det inte var någon shariadomstol som dömde Amina att gifta sig med våldtäktsmannen, sådana finns inte i Marocko, utan en domstol som tillämpade den marockanska. kriminallagen som bygger på fransk kriminallag. Artikel 475 lyder:

Den som utan våld, hot eller bedrägeri bortrövar eller bortför, eller försöker bortröva eller bortföra, en minderårig under arton år straffas med fängelse mellan ett och fem år och böter mellan 120 och 500 dirham.

När en giftasvuxen minderårig, som på detta sätt bortrövats eller bortförts, har gift sig med sin bortrövare kan denne endast åtalas om personer med befogenhet att kräva äktenskapets upplösning går till domstol och han kan inte dömas förrän äktenskapets upplösning har vunnit laga kraft.

En nästan identisk artikel fanns i fransk lag fram till 1994 då den gamla kriminallagen från 1810, Code Napoléon, ersattes med en ny. Artikel 356 i 1994 års lag löd:

Den som utan bedrägeri eller våld bortrövar eller bortför, eller försöker bortröva eller bortföra, en minderårig under arton år straffas med fängelse mellan två och fem år och böter mellan 500 och 15000 franc.

När en minderårig, som på detta sätt bortrövats eller bortförts, har gift sig med sin bortrövare kan denne endast åtalas om personer med befogenhet att kräva äktenskapets upplösning går till domstol och han kan inte dömas förrän äktenskapets upplösning har vunnit laga kraft.

Som Ibn Kafka påpekar beskriver denna artikel en situation utan våld. I både den ursprungliga franska lagen och dess marockanska efterföljare föregås de citerade artiklarna av artiklar om bortrövande (enlèvement) och bortförande (détournement) av minderåriga med våld eller bedrägeri. I den marockanska lagen är straffet då fem till tio års fängelse och mellan tio och tjugo år om flickan är under tolv år och det anges ingen möjlighet för gärningsmannen att undgå straff genom att gifta sig med flickan (och ordet för ”minderårig” är i den franska texten i femininum, une mineure). Formuleringen ”giftasvuxen minderårig” (mineure nubile) kan verka motsägelsefull men när lagen antogs för femtio år sedan var minimiåldern för en flicka att gifta sig 15 år, en ålder som sedan successivt höjts och numera är 18 (se mer om detta nedan). Jag har översatt den marockanska lagtexten från den franska versionen eftersom kriminallagen sammanställdes 1962 av en kommitté av huvudsakligen franska jurister på franska för att sedan översättas till arabiska.

Som jag nämner i artikeln är det i Marocko liksom i de flesta andra stater i Mellanöstern endast familjelagen som bygger på islamisk tradition, men i en moderniserad och kodifierad form.

Marocko antog 2004 en ny familjelag (arabiska här) som stärker kvinnors ställning. Äktenskapets syfte definieras som att upprätta en familj men inte ”under mannens ledning”, som det stod i den gamla lagen, utan ”under båda makarnas ledning”. Den nya lagtexten ger kvinnor samma rätt att initiera en skilsmässa som män. Detta sker genom nytolkning av islamisk tradition och en innovation av en ny skilsmässoform kallas shiqaq, skilsmässa på grund av oenighet och som innebär att om en av makarna står på sig och absolut vi ha en skilsmässa så ska en domare utfärda en sådan efter att alla medlingsförsök varit för gäves. I den vägledning till den nya lagen som justitieministeriet publicerade legitimeras detta med hänvisning till koranversen 4:35:

 Om ni är rädda för oenighet [shiqaq] mellan en man och hans hustru, utse då en skiljeman ur hans familj och en skiljeman ur hennes familj; om båda [innerst inne] vill försonas, skall Gud återställa det goda förhållandet mellan dem. Gud har kunskap om allt, är underrättad om allt.

Enligt demokratiska förbundet för kvinnors rättigheter (LDDF) var shiqaq den vanligaste skilsmässoformen 2006.

Flera av den nya familjelagens reformer fanns redan i det Projekt för en nationell handlingsplan för att integrera kvinnor i utvecklingen som lanserades 1999. På den dåvarande kungen Hassan II:s initiativ hade året innan den gamla oppositionen bildat en koalitionsregering med socialdemokraten Abderrahman el-Youssoufi som premiärminister. Saïd Saadi från det socialistiska PPS blev statssekreterare med ansvar för att värna familjen och barnen och projektet var hans idé. Projektet anslöt sig till Pekingkonferensens deklaration om kvinnors rättigheter och innehöll förslag på reformer av samtliga lagar, t.ex. en ändring av artikel 6 i medborgarskapslagen för att ge barn till en marockansk mor och utländsk far möjlighet till medborgarskap och just artikel 475 i strafflagen. Medborgarskaplagen ändrades 2007 och innehåller numera följande formulering: ”Marockansk medborgare är den som är född av en marockansk far eller en marockansk mor.” Den nya lagen stipulerar också att alla barn som är födda i Marocko ska betraktas som marockanska medborgare tills motsatsen bevisats. Planen föreslog också att Marocko skulle dra tillbaka sina reservationer från Kvinnokonventionen, vilket skedde 2011 och den enda reservation som finns kvar är den mot artikel 29 enligt vilken tvister om tolkning och tillämpning av konventionen i sista hand avgörs av den internationella domstolen, vilket den marockanska staten anser inkräktar på dess suveränitet. Den marockanska staten anser alltså att den uppfyller Kvinnokonventionens krav i artikel 16 om fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor i äktenskapets alla aspekter. Detta kan naturligtvis diskuteras eftersom arvsrätten fortfarande ger män i princip dubbelt så stor andel än motsvarande kvinnliga släktingar (men aritmetiken är betydligt mer komplicerad än så).

Familjelagen från 2004 höjer minimiåldern för äktenskap till 18 år för båda könen. Eftersom kriminallagen inte har reformerats sedan den skapades 1962 innehåller den fortfarande formuleringen ”giftasvuxen minderårig”, en formulering som borde vara obsolet med den nya minimiåldern.  Men även den nya familjelagen gör det möjligt att söka dispens i domstol. Det var denna klausul som möjliggjorde äktenskapet mellan den femtonåriga Amina och mannen som våldtagit henne. Jag avslutar min artikel i Sydsvenskan med att hävda att det största problemet för marockanska kvinnor idag inte är den islamiskt färgade familjelagen utan de oreformerade franska lagarna.