Eftersom islamologi.se, som varit mitt forum de senaste åren, har legat nere några månader på grund av något serverfel som vi inte lyckats lokalisera så inleder jag det nya året med att inviga en ny blogg. Jag får se hur flitig jag kommer att vara med att publicera inlägg. Jag har mindre undervisning under vårterminen men jag tänker använda den tiden till att gräva ned mig i min avhandling.
2011 avslutades med val till en konstituerande församling i Tunisien och parlamentsval i Egypten och Marocko. Efter att islamistiska partiers framgångar i dessa val har många frågat om vi ser en våg av islamiska revolutioner i hela regionen. Förutsättningarna i de tre olika länderna ser emellertid väldigt olika ut. Tunisien har kommit längst i att avveckla de gamla maktstrukturerna medan militären i Egypten fortfarande klamrar sig fast vid makten. I Marocko har kungen fortfarande den yttersta makten tryggt i sin hand i kraft av sommarens nya konstitution och tar sig ändå friheter mot den. Termen islamism är dessutom en paraplybeteckning som betecknar mängd disparata grupper vilkas enda gemensamma nämnare är att de på något sätt refererar till islam. I Egypten ligger Muslimska brödraskapets parti för närvarande på ungefär 47 procent av mandaten och det salafistiska Nur-partiet 24. Tillsammans har islamistiska partier därmed 81 procent. Det slutgiltiga resultatet dröjer emellertid eftersom valen till den folkförsamlingen (underhuset) kommer att fortsätta under januari och sedan inleds valen till den rådgivande församlingen (överhuset). Valsystemet är dessutom så komplicerat att ingen normalt funtad människa förstår sig på det (den som vill följa resultaten kan göra det här). Att Frihets- och rättvisepartiet skulle bli största parti var väntat men inte att framgången skulle bli så stor. Muslimska brödraskapet har sedan 1970-talet tagit avstånd från våld och förespråkat ett demokratiskt parlamentariskt system. Det främsta tecknet på dess inre disciplin har varit det storiska lugn det visat under Mubarakregimens periodiska tillslag då tusentals medlemmar arresterades och torterades. Brödraskapets ledning intog i början en avvaktande attityd gentemot demonstrationerna mot Mubarak men tvingades ut på Tahrir-torget av yngre medlemmar. Mer överraskande är de mer hårdföra salafisternas framgångar. Salafistiska ledare tog uttryckligen avstånd från protesterna och kallade demonstranterna för ogudaktiga. Före Mubaras fall tog de också avstånd från det parlamentariska systemet och själva idén om politiska partier eftersom de likställde principen att människor stiftar lagar med att sätta människan ovanför Gud och därmed med shirk (polyteism). Efter Mubaraks fall blev de emellertid tvungna att ompositionera sig på den nya politiska kartan och även de grundade partier.
Det salafistiska Nurpartiets (Hizb al-nur) symbol med slagordet "Tillsammans mot ljuset [nur]."
Ser vi nu att islamisterna tar över revolutionen liksom Ayatollah Khomeini gjorde i Iran? Shahen tvingades fly landet efter att nästan alla grupper i det iranska samhället gått samman och med en röst krävt hans avgång skanderat slagordet ”En islamisk stat!”. De hade emellertid olika uppfattningar om vad en islamisk stat skulle innebära konkret. Vänstern ville ha en socialistisk stat, liberaler tillsammans med progressiva ayatollor som Ayatollah Shariatmadari förstod en islamisk stat som ett parlamentariskt demokratiskt system som inte nämnvärt skiljer sig från europeiska staters. Det var också ett sådant system som beskrevs i det första förslaget till konstitution innan Khomeinis män fick in en passus som införde hans princip velayat-e faqih, dvs. att den högsta shi´itiska auktoriteten även skall vara statens högsta politiska auktoritet. Det rådde emellertid en livlig debatt om hur det nya Iran skulle se ut ända till Saddam Husseins Irak attackerade Iran året efter shahens fall. Det är svårt att överdriva hur blodigt detta åttaåriga krig var och dess inverkan på den fortsatta politiska utvecklingen i Iran. Några grupper på yttersta vänsterkanten allierade sig med Irak, däribland Folkets mujahidin (Mujahidin-e khalq), som flera republikanska presidentkandidater med nu vill stödja för att störta Irans nuvarande regim. Samtidigt som miljoner iranier slaktades på slagfälten utförde denna organisation terrordåd i Iran. Regimen svarade med att arrestera och avrätta tusentals medlemmar från både Mujahidin och andra oppositionsgrupper. Eric Hooglund, iranexpert på Centrum för Mellanösternstudier i Lund, har flera gånger ställt frågan vilken riktning den iranska revolutionen hade tagit om det inte hade varit för kriget. Nu blev det närmast omöjligt att kritisera den nya regimen utan att framstå som landsförrädare.
Egypten befinner sig idag i en helt annan situation än Iran för trettio år sedan. En islamisk stat har inte varit något mobiliserande slagord och i valkampanjen bytte Brödraskapet ut sitt gamla slagord ”Islam är lösningen och Koranen vår konstitution” mot ”Det bästa för alla egyptier”. Spänningarna mellan Brödraskapet och salafisterna blir allt tydligare. Brödraskapet anklagar salafisterna för att vara extremister. Dessa svarar med att anklaga Brödraskapet för att spela under täcket med militären.
Marockos kung Muhammad VI röstar ja till den nya konstitutionen 1 juli.
Jämfört med Tunisien och Marocko framstår islamisternas framgångar i Egypten som ett särfall. I Marocko har kung Muhammed VI gett det islamistiska Rättvise- och utvecklingspartites ledare Abdelilah Benkirane i uppdrag att bilda regering. Detta i enlighet med en av de få nya begränsningar av hans makt som uppställs av den nya konstitution som antogs med fantastiska 98,5 procent av rösterna i sommarens folkomröstning och som stipulerar att monarken ska utse en premiärminister ur det parti som fått flest röster. Partiet blevs störst med 25 procent av rösterna och måste därför bilda en koalitionsregering. Tre fjärdedelar röstade alltså inte på islamisterna vars framgångar därför framstår som modesta. Partiet har framstått som en frisk fläkt i landets stagnerade partipolitik men Benkiranes uttalanden efter valet, som andats stor underdånighet gentemot palatset (”Jag kommer aldrig att fatta några centrala beslut utan att få klartecken från kungen.”) ger en föraning om partiets begränsade möjligheter att påverka den politiska utvecklingen. Benkirane har enligt uppgift skickat en lista med förslag på ministrar till kungen och väntar på dennes godkännande. Partiet har sedan det grundades på 1990-talet målmedvetet arbetat för att framstå som pålitligt lojalt mot monarkin. Detta till skillnad från landets största islamiska rörelser, al-Adl wa-l-ihsan (Rättvisa och Gud i behagliga gärningar), som inte har bildat något parti men aktivt tillsammans med sekulära grupper deltagit i demonstrationerna för en parlamentarisk demokrati där den exekutiva makten ligger hos den folkvalda regeringen. Den 18 december meddelade emellertid al-Adl att man tar en time-out från 20 februarirörelsen, som proteströrelsen i Marocko kallas. Några mindre och mer progressiva islamistiska partier bojkottade valet tillsammans med några mindre vänsterpartier eftersom de anser att den nya konstitutionen bara gör Marocko till en skendemokrati. Kungen gav dem på sätt och vis rätt när det efter valet offentliggjordes att 28 marockanska ambassadörer byts ut, ett beslut som enligt konstitutionen ligger på regeringens bord men som av allt att döma har tagits av kungen. Kungen har även utsett ett antal nya kungliga rådgivare och det är antagligen där den reella makten kommer att ligga trots den demokratiska fasaden. I en krönika i Sydsvenskan 1 december hävdade jag därför att Rättvise- och utvecklingspartiet riskerar att gå samma öde till mötes som det socialdemokratiska USFP, historiskt oppositionens ledande parti men som efter att i femton år suttit i olika marockanska regeringar har förlorat all trovärdighet.
al-Nahdapartiets ledare Rachid Ghanouchi. Han ställde dock inte upp i valet.
I Tunisien blev al-Nahda (Renässanspartiet), som är ett mer moderat islamistiskt parti än det egyptiska Frihets- och rättvisepartiet, med drygt 40 procent av rösterna det största politiska partiet. Men detta var det enda islamistiska parti som valdes in i den konstitutionella församling som ska skriva en ny konstitution och styra landet fram till parlamentsvalen om ett år. Islamistiska och sekulära partier framstår därför som jämbördiga. Partiets framgång kan också visa sig lite för bra för det självt. För som det i särklass största partiet blir det nu regeringens främsta ansikte. En opinionsundersökning, The Arab Barometer, visade nyligen att befolkningens främsta bekymmer är den katastrofala ekonomin och att demokrati förbinds med ekonomisk rättvisa. Ingen regering, varken i Tunisien, Marocko eller Egypten, kommer emellertid inom en överskådlig framtid kunna få ekonomin på fötter, i synnerhet inte i det nuvarande internationella ekonomiska klimatet. Det är därför en öppen fråga hur de tuniska väljarna komma att döma al-Nahda i parlamentsvalen om ett år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar