Parvin Ardalan

Som jag nämnde i förra inlägget publicerade Sydsvenskan i onsdags min recension av Parvin Ardalans bok Har du sett en kvinna? som innehåller ett urval av hennes texter i svensk översättning. Ardalan är iransk journalist och aktivist för kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. Hon var en av initiativtagarna till kampanjen för en miljon underskrifter för att avskaffa könsdiskriminerande lagar i Iran och är en av de som står bakom hemsidan Change4Equality. Den som vill veta mer om henne kan läsa den intervju som Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri gjorde med henne 2010 när hon just slagit sig ned i Malmö som stadens första fristadsförfattare och detta samtal från samma år i samma tidning mellan henne, Chukri och Pernilla Ouis. Positionen som fristadsförfattare innebär ett tvåårigt stipendium och precis innan min recension publicerades blev det klart att hon nu får uppehållstillstånd efter att denna tid gått ut, antagligen till Sverigedemokraternas förtret. På kvinnodagen den 8 mars i år publicerade Sydsvenskan en av texterna, I handen på hjälpande handen, som i boken har titeln ”Hur kan vi hjälpa er?” och som illustrerar Ardalans kritik av en välmenande men paternalistisk syn på muslimska kvinnor som passiva offer i behov av vita kvinnors och mäns hjälp för att befrias. Det finns ingen anledning för mig att upprepa vad jag skriver i recensionen, ni får klicka på den inledande länken ovan. Jag nöjer mig med att påpeka att Ardalans kritik riktar sig inte bara mot den iranska regimen utan även mot den växande krigshetsen mot Iran i USA och Israel liksom mot främlingsfientlighet och islamofobi i Europa. Den iranska oppositionen känner sig alltmer trängd mellan regimens inre repression och det yttre hotet. Change4Equality publicerade den 8 mars ett antal youtubeklipp där iranska kvinnor och män uttalar sig mot krigshotet. I Israel har krigsmotståndare startat kampanjen Israel Loves Iran.

I Ardalans ofta fragmentariska texter glider det personliga över i det politiska. Barndomsminnen, berättelser om skilsmässor i Iran och skildringar av Malmö (inte minst av kyrkogårdar, vilket verkar vara Malmös eviga bidrag till världslitteraturen ända sedan William S. Burroughs The Naked Lunch från 1959) glider över i reflektioner över den geopolitiska situationen och hur muslimska kvinnors situation utnyttjas för att legitimera amerikansk Mellanösternpolitik. Den iransk-amerikanska sociologen Roksana Bahramitash, som tidigare i år besökte Centrum för Mellanösternstudier (CMES), har kallat denna instrumentalisering för att rättfärdiga tidigare och framtida krig för ”feministisk orientalism” medan hon betecknar en viss typ av feministisk retorik som rättfärdigar denna politik för ”orientalistisk feminism” (”The War on Terror, Feminist Orientalism and Orientalist Feminism: Case Studies of Two North American Bestsellers” i Critique: Critical Middle Eastern Studies vol. 14, nr 2, 2005. Den som inte har tillgång till Lunds universitetsbiblioteks elektroniska tidskrifter kan läsa en intervju med henne här). Jag kan passa på att nämna att Critique sedan 2010 ges ut från CMES och att dess redaktör Eric Hooglund tillsammans med CMES direktor Leif Stenberg just gett ut en ny antologi om Iran på Routledge: Navigating Contemporary Iran: Challenging Economic, Social and Political Perceptions. En av de tolv artiklarna handlar just om den ovan nämnda kampanjen för en miljon underskrifter.

Jag avslutar med att citera sista stycket av den avslutande nyskrivna texten i Ardalans bok, ”Det är ont om tid”:

På en plats väntar nyårets färgglada glädjeexplosion, på en annan plats skjuter man mot sitt folk. Någon fyller staden med soldater i den mentala säkerhetens namn. Någon sänder soldater i fredens namn. Och någon mördar människor eller spränger sig själv i religionens namn. Någon lyfter nationalismens fana och blir främlingsfientlig. Någon granskar just dig på flygplatsen för din hudfärgs skull och kallar det för ”slumpen”, i säkerhetens namn. Någon frågar dig artigt och trots att han är antirasist: Var kommer du ifrån? Hur länge ska du stanna här? När ska du åka härifrån? Hur har du råd? Är du muslim?

Är det inte alltför ont om tid för att förstå, bevisa och ändra allt detta?