Parvin Ardalan

Som jag nämnde i förra inlägget publicerade Sydsvenskan i onsdags min recension av Parvin Ardalans bok Har du sett en kvinna? som innehåller ett urval av hennes texter i svensk översättning. Ardalan är iransk journalist och aktivist för kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter. Hon var en av initiativtagarna till kampanjen för en miljon underskrifter för att avskaffa könsdiskriminerande lagar i Iran och är en av de som står bakom hemsidan Change4Equality. Den som vill veta mer om henne kan läsa den intervju som Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri gjorde med henne 2010 när hon just slagit sig ned i Malmö som stadens första fristadsförfattare och detta samtal från samma år i samma tidning mellan henne, Chukri och Pernilla Ouis. Positionen som fristadsförfattare innebär ett tvåårigt stipendium och precis innan min recension publicerades blev det klart att hon nu får uppehållstillstånd efter att denna tid gått ut, antagligen till Sverigedemokraternas förtret. På kvinnodagen den 8 mars i år publicerade Sydsvenskan en av texterna, I handen på hjälpande handen, som i boken har titeln ”Hur kan vi hjälpa er?” och som illustrerar Ardalans kritik av en välmenande men paternalistisk syn på muslimska kvinnor som passiva offer i behov av vita kvinnors och mäns hjälp för att befrias. Det finns ingen anledning för mig att upprepa vad jag skriver i recensionen, ni får klicka på den inledande länken ovan. Jag nöjer mig med att påpeka att Ardalans kritik riktar sig inte bara mot den iranska regimen utan även mot den växande krigshetsen mot Iran i USA och Israel liksom mot främlingsfientlighet och islamofobi i Europa. Den iranska oppositionen känner sig alltmer trängd mellan regimens inre repression och det yttre hotet. Change4Equality publicerade den 8 mars ett antal youtubeklipp där iranska kvinnor och män uttalar sig mot krigshotet. I Israel har krigsmotståndare startat kampanjen Israel Loves Iran.

I Ardalans ofta fragmentariska texter glider det personliga över i det politiska. Barndomsminnen, berättelser om skilsmässor i Iran och skildringar av Malmö (inte minst av kyrkogårdar, vilket verkar vara Malmös eviga bidrag till världslitteraturen ända sedan William S. Burroughs The Naked Lunch från 1959) glider över i reflektioner över den geopolitiska situationen och hur muslimska kvinnors situation utnyttjas för att legitimera amerikansk Mellanösternpolitik. Den iransk-amerikanska sociologen Roksana Bahramitash, som tidigare i år besökte Centrum för Mellanösternstudier (CMES), har kallat denna instrumentalisering för att rättfärdiga tidigare och framtida krig för ”feministisk orientalism” medan hon betecknar en viss typ av feministisk retorik som rättfärdigar denna politik för ”orientalistisk feminism” (”The War on Terror, Feminist Orientalism and Orientalist Feminism: Case Studies of Two North American Bestsellers” i Critique: Critical Middle Eastern Studies vol. 14, nr 2, 2005. Den som inte har tillgång till Lunds universitetsbiblioteks elektroniska tidskrifter kan läsa en intervju med henne här). Jag kan passa på att nämna att Critique sedan 2010 ges ut från CMES och att dess redaktör Eric Hooglund tillsammans med CMES direktor Leif Stenberg just gett ut en ny antologi om Iran på Routledge: Navigating Contemporary Iran: Challenging Economic, Social and Political Perceptions. En av de tolv artiklarna handlar just om den ovan nämnda kampanjen för en miljon underskrifter.

Jag avslutar med att citera sista stycket av den avslutande nyskrivna texten i Ardalans bok, ”Det är ont om tid”:

På en plats väntar nyårets färgglada glädjeexplosion, på en annan plats skjuter man mot sitt folk. Någon fyller staden med soldater i den mentala säkerhetens namn. Någon sänder soldater i fredens namn. Och någon mördar människor eller spränger sig själv i religionens namn. Någon lyfter nationalismens fana och blir främlingsfientlig. Någon granskar just dig på flygplatsen för din hudfärgs skull och kallar det för ”slumpen”, i säkerhetens namn. Någon frågar dig artigt och trots att han är antirasist: Var kommer du ifrån? Hur länge ska du stanna här? När ska du åka härifrån? Hur har du råd? Är du muslim?

Är det inte alltför ont om tid för att förstå, bevisa och ändra allt detta?

Amina Filali

Jag har haft fullt upp den senaste veckan, lite olyckligt eftersom Sydsvenskan publicerade två artiklar av mig. Jag ska snart skriva en liten post om min recension av Parvin Ardalans bok men nu jag börjar med en artikel från förra lördagen (24/3), som inte verkar finnas online, om den marockanska tonårsflickan Amina Filalis tragiska öde. Hon våldtogs av en tio år äldre man förra året när hon var femton. Gärningsmannen gifte sig med henne för att undgå straff och gjorde han hennes liv till ett helvete och den tionde mars tog Amina sitt liv genom att äta råttgift.

Händelsen har väckt upprörda känslor både i Marocko och utomlands. Den förra ministern för kvinnofrågor Nouzha Skalli, som tillhör det socialistiska PPS, har krävt att den lag som gjorde detta möjligt avskaffas. Regeringens talesperson Mustapha El Khalfi, medlem i det islamistiska PJD som dominerar den nya regeringen, är inne på samma linje med uttalandet ”Denna unga flicka våldtogs två gånger, första gången av den här mannen och andra gången eftersom hon giftes med våldtäktsmannen”. Han partisyster, den enda kvinnan i Marockos nya regering och Skallis efterträdare som solidaritets-, kvinno- och familjeminister har uttryckt sig mer luddigt genom att säga att lagen inte kommer att avskaffas över en dag på grund av opinonssvängningar. Hon har emellertid även sagt att den bör reformeras.

Som jag skriver i artikeln använde den Sverigedemokraterna närstående hemsidan Avpixlat fallet som bevis på islams barbariska lagar. I presentationen av ett youtubeklipp med ett samtal mellan två representanter för den så kallade counterjihadrörelsen skriver man:

Michael Coren samtalar med Robert Spencer om den 16-åriga marockanska som nyligen begick självmord genom att äta råttgift efter att shariadomstolen dömt henne att gifta sig med den man som hade våldtagit henne. Islams sharialagar är obönhörliga och inför en domstol är en kvinnas vittnesmål värt hälften av mannens. När det gäller våldtäkter krävs att fyra män vittnar om att våldtäkt begåtts för att en man ska fällas.

 I artikeln påpekar jag att det inte var någon shariadomstol som dömde Amina att gifta sig med våldtäktsmannen, sådana finns inte i Marocko, utan en domstol som tillämpade den marockanska. kriminallagen som bygger på fransk kriminallag. Artikel 475 lyder:

Den som utan våld, hot eller bedrägeri bortrövar eller bortför, eller försöker bortröva eller bortföra, en minderårig under arton år straffas med fängelse mellan ett och fem år och böter mellan 120 och 500 dirham.

När en giftasvuxen minderårig, som på detta sätt bortrövats eller bortförts, har gift sig med sin bortrövare kan denne endast åtalas om personer med befogenhet att kräva äktenskapets upplösning går till domstol och han kan inte dömas förrän äktenskapets upplösning har vunnit laga kraft.

En nästan identisk artikel fanns i fransk lag fram till 1994 då den gamla kriminallagen från 1810, Code Napoléon, ersattes med en ny. Artikel 356 i 1994 års lag löd:

Den som utan bedrägeri eller våld bortrövar eller bortför, eller försöker bortröva eller bortföra, en minderårig under arton år straffas med fängelse mellan två och fem år och böter mellan 500 och 15000 franc.

När en minderårig, som på detta sätt bortrövats eller bortförts, har gift sig med sin bortrövare kan denne endast åtalas om personer med befogenhet att kräva äktenskapets upplösning går till domstol och han kan inte dömas förrän äktenskapets upplösning har vunnit laga kraft.

Som Ibn Kafka påpekar beskriver denna artikel en situation utan våld. I både den ursprungliga franska lagen och dess marockanska efterföljare föregås de citerade artiklarna av artiklar om bortrövande (enlèvement) och bortförande (détournement) av minderåriga med våld eller bedrägeri. I den marockanska lagen är straffet då fem till tio års fängelse och mellan tio och tjugo år om flickan är under tolv år och det anges ingen möjlighet för gärningsmannen att undgå straff genom att gifta sig med flickan (och ordet för ”minderårig” är i den franska texten i femininum, une mineure). Formuleringen ”giftasvuxen minderårig” (mineure nubile) kan verka motsägelsefull men när lagen antogs för femtio år sedan var minimiåldern för en flicka att gifta sig 15 år, en ålder som sedan successivt höjts och numera är 18 (se mer om detta nedan). Jag har översatt den marockanska lagtexten från den franska versionen eftersom kriminallagen sammanställdes 1962 av en kommitté av huvudsakligen franska jurister på franska för att sedan översättas till arabiska.

Som jag nämner i artikeln är det i Marocko liksom i de flesta andra stater i Mellanöstern endast familjelagen som bygger på islamisk tradition, men i en moderniserad och kodifierad form.

Marocko antog 2004 en ny familjelag (arabiska här) som stärker kvinnors ställning. Äktenskapets syfte definieras som att upprätta en familj men inte ”under mannens ledning”, som det stod i den gamla lagen, utan ”under båda makarnas ledning”. Den nya lagtexten ger kvinnor samma rätt att initiera en skilsmässa som män. Detta sker genom nytolkning av islamisk tradition och en innovation av en ny skilsmässoform kallas shiqaq, skilsmässa på grund av oenighet och som innebär att om en av makarna står på sig och absolut vi ha en skilsmässa så ska en domare utfärda en sådan efter att alla medlingsförsök varit för gäves. I den vägledning till den nya lagen som justitieministeriet publicerade legitimeras detta med hänvisning till koranversen 4:35:

 Om ni är rädda för oenighet [shiqaq] mellan en man och hans hustru, utse då en skiljeman ur hans familj och en skiljeman ur hennes familj; om båda [innerst inne] vill försonas, skall Gud återställa det goda förhållandet mellan dem. Gud har kunskap om allt, är underrättad om allt.

Enligt demokratiska förbundet för kvinnors rättigheter (LDDF) var shiqaq den vanligaste skilsmässoformen 2006.

Flera av den nya familjelagens reformer fanns redan i det Projekt för en nationell handlingsplan för att integrera kvinnor i utvecklingen som lanserades 1999. På den dåvarande kungen Hassan II:s initiativ hade året innan den gamla oppositionen bildat en koalitionsregering med socialdemokraten Abderrahman el-Youssoufi som premiärminister. Saïd Saadi från det socialistiska PPS blev statssekreterare med ansvar för att värna familjen och barnen och projektet var hans idé. Projektet anslöt sig till Pekingkonferensens deklaration om kvinnors rättigheter och innehöll förslag på reformer av samtliga lagar, t.ex. en ändring av artikel 6 i medborgarskapslagen för att ge barn till en marockansk mor och utländsk far möjlighet till medborgarskap och just artikel 475 i strafflagen. Medborgarskaplagen ändrades 2007 och innehåller numera följande formulering: ”Marockansk medborgare är den som är född av en marockansk far eller en marockansk mor.” Den nya lagen stipulerar också att alla barn som är födda i Marocko ska betraktas som marockanska medborgare tills motsatsen bevisats. Planen föreslog också att Marocko skulle dra tillbaka sina reservationer från Kvinnokonventionen, vilket skedde 2011 och den enda reservation som finns kvar är den mot artikel 29 enligt vilken tvister om tolkning och tillämpning av konventionen i sista hand avgörs av den internationella domstolen, vilket den marockanska staten anser inkräktar på dess suveränitet. Den marockanska staten anser alltså att den uppfyller Kvinnokonventionens krav i artikel 16 om fullständig jämlikhet mellan män och kvinnor i äktenskapets alla aspekter. Detta kan naturligtvis diskuteras eftersom arvsrätten fortfarande ger män i princip dubbelt så stor andel än motsvarande kvinnliga släktingar (men aritmetiken är betydligt mer komplicerad än så).

Familjelagen från 2004 höjer minimiåldern för äktenskap till 18 år för båda könen. Eftersom kriminallagen inte har reformerats sedan den skapades 1962 innehåller den fortfarande formuleringen ”giftasvuxen minderårig”, en formulering som borde vara obsolet med den nya minimiåldern.  Men även den nya familjelagen gör det möjligt att söka dispens i domstol. Det var denna klausul som möjliggjorde äktenskapet mellan den femtonåriga Amina och mannen som våldtagit henne. Jag avslutar min artikel i Sydsvenskan med att hävda att det största problemet för marockanska kvinnor idag inte är den islamiskt färgade familjelagen utan de oreformerade franska lagarna.

Nytt år, ny blogg: Våg av islamiska revolutioner i Mellanöstern?

Eftersom islamologi.se, som varit mitt forum de senaste åren, har legat nere några månader på grund av något serverfel som vi inte lyckats lokalisera så inleder jag det nya året med att inviga en ny blogg. Jag får se hur flitig jag kommer att vara med att publicera inlägg. Jag har mindre undervisning under vårterminen men jag tänker använda den tiden till att gräva ned mig i min avhandling.

2011 avslutades med val till en konstituerande församling i Tunisien och parlamentsval i Egypten och Marocko. Efter att islamistiska partiers framgångar i dessa val har många frågat om vi ser en våg av islamiska revolutioner i hela regionen. Förutsättningarna i de tre olika länderna ser emellertid väldigt olika ut. Tunisien har kommit längst i att avveckla de gamla maktstrukturerna medan militären i Egypten fortfarande klamrar sig fast vid makten. I Marocko har kungen fortfarande den yttersta makten tryggt i sin hand i kraft av sommarens nya konstitution och tar sig ändå friheter mot den. Termen islamism är dessutom en paraplybeteckning som betecknar mängd disparata grupper vilkas enda gemensamma nämnare är att de på något sätt refererar till islam. I Egypten ligger Muslimska brödraskapets parti för närvarande på ungefär 47 procent av mandaten och det salafistiska Nur-partiet 24. Tillsammans har islamistiska partier därmed 81 procent. Det slutgiltiga resultatet dröjer emellertid eftersom valen till den folkförsamlingen (underhuset) kommer att fortsätta under januari och sedan inleds valen till den rådgivande församlingen (överhuset). Valsystemet är dessutom så komplicerat att ingen normalt funtad människa förstår sig på det (den som vill följa resultaten kan göra det här). Att Frihets- och rättvisepartiet skulle bli största parti var väntat men inte att framgången skulle bli så stor. Muslimska brödraskapet har sedan 1970-talet tagit avstånd från våld och förespråkat ett demokratiskt parlamentariskt system. Det främsta tecknet på dess inre disciplin har varit det storiska lugn det visat under Mubarakregimens periodiska tillslag då tusentals medlemmar arresterades och torterades. Brödraskapets ledning intog i början en avvaktande attityd gentemot demonstrationerna mot Mubarak men tvingades ut på Tahrir-torget av yngre medlemmar. Mer överraskande är de mer hårdföra salafisternas framgångar. Salafistiska ledare tog uttryckligen avstånd från protesterna och kallade demonstranterna för ogudaktiga. Före Mubaras fall tog de också avstånd från det parlamentariska systemet och själva idén om politiska partier eftersom de likställde principen att människor stiftar lagar med att sätta människan ovanför Gud och därmed med shirk (polyteism). Efter Mubaraks fall blev de emellertid tvungna att ompositionera sig på den nya politiska kartan och även de grundade partier.

Det salafistiska Nurpartiets (Hizb al-nur) symbol med slagordet "Tillsammans mot ljuset [nur]."

Ser vi nu att islamisterna tar över revolutionen liksom Ayatollah Khomeini gjorde i Iran? Shahen tvingades fly landet efter att nästan alla grupper i det iranska samhället gått samman och med en röst krävt hans avgång skanderat slagordet ”En islamisk stat!”. De hade emellertid olika uppfattningar om vad en islamisk stat skulle innebära konkret. Vänstern ville ha en socialistisk stat, liberaler tillsammans med progressiva ayatollor som Ayatollah Shariatmadari förstod en islamisk stat som ett parlamentariskt demokratiskt system som inte nämnvärt skiljer sig från europeiska staters. Det var också ett sådant system som beskrevs i det första förslaget till konstitution innan Khomeinis män fick in en passus som införde hans princip velayat-e faqih, dvs. att den högsta shi´itiska auktoriteten även skall vara statens högsta politiska auktoritet. Det rådde emellertid en livlig debatt om hur det nya Iran skulle se ut ända till Saddam Husseins Irak attackerade Iran året efter shahens fall. Det är svårt att överdriva hur blodigt detta åttaåriga krig var och dess inverkan på den fortsatta politiska utvecklingen i Iran. Några grupper på yttersta vänsterkanten allierade sig med Irak, däribland Folkets mujahidin (Mujahidin-e khalq), som flera republikanska presidentkandidater med nu vill stödja för att störta Irans nuvarande regim. Samtidigt som miljoner iranier slaktades på slagfälten utförde denna organisation terrordåd i Iran. Regimen svarade med att arrestera och avrätta tusentals medlemmar från både Mujahidin och andra oppositionsgrupper. Eric Hooglund, iranexpert på Centrum för Mellanösternstudier i Lund, har flera gånger ställt frågan vilken riktning den iranska revolutionen hade tagit om det inte hade varit för kriget. Nu blev det närmast omöjligt att kritisera den nya regimen utan att framstå som landsförrädare.

Egypten befinner sig idag i en helt annan situation än Iran för trettio år sedan. En islamisk stat har inte varit något mobiliserande slagord och i valkampanjen bytte Brödraskapet ut sitt gamla slagord ”Islam är lösningen och Koranen vår konstitution” mot ”Det bästa för alla egyptier”. Spänningarna mellan Brödraskapet och salafisterna blir allt tydligare. Brödraskapet anklagar salafisterna för att vara extremister. Dessa svarar med att anklaga Brödraskapet för att spela under täcket med militären.

Marockos kung Muhammad VI röstar ja till den nya konstitutionen 1 juli.

Jämfört med Tunisien och Marocko framstår islamisternas framgångar i Egypten som ett särfall.  I Marocko har kung Muhammed VI gett det islamistiska Rättvise- och utvecklingspartites ledare Abdelilah Benkirane i uppdrag att bilda regering. Detta i enlighet med en av de få nya begränsningar av hans makt som uppställs av den nya konstitution som antogs med fantastiska 98,5 procent av rösterna i sommarens folkomröstning och som stipulerar att monarken ska utse en premiärminister ur det parti som fått flest röster. Partiet blevs störst med 25 procent av rösterna och måste därför bilda en koalitionsregering. Tre fjärdedelar röstade alltså inte på islamisterna vars framgångar därför framstår som modesta. Partiet har framstått som en frisk fläkt i landets stagnerade partipolitik men Benkiranes uttalanden efter valet, som andats stor underdånighet gentemot palatset (”Jag kommer aldrig att fatta några centrala beslut utan att få klartecken från kungen.”) ger en föraning om partiets begränsade möjligheter att påverka den politiska utvecklingen. Benkirane har enligt uppgift skickat en lista med förslag på ministrar till kungen och väntar på dennes godkännande. Partiet har sedan det grundades på 1990-talet målmedvetet arbetat för att framstå som pålitligt lojalt mot monarkin. Detta till skillnad från landets största islamiska rörelser, al-Adl wa-l-ihsan (Rättvisa och Gud i behagliga gärningar), som inte har bildat något parti men aktivt tillsammans med sekulära grupper deltagit i demonstrationerna för en parlamentarisk demokrati där den exekutiva makten ligger hos den folkvalda regeringen. Den 18 december meddelade emellertid al-Adl att man tar en time-out från 20 februarirörelsen, som proteströrelsen i Marocko kallas. Några mindre och mer progressiva islamistiska partier bojkottade valet tillsammans med några mindre vänsterpartier eftersom de anser att den nya konstitutionen bara gör Marocko till en skendemokrati. Kungen gav dem på sätt och vis rätt när det efter valet offentliggjordes att 28 marockanska ambassadörer byts ut, ett beslut som enligt konstitutionen ligger på regeringens bord men som av allt att döma har tagits av kungen. Kungen har även utsett ett antal nya kungliga rådgivare och det är antagligen där den reella makten kommer att ligga trots den demokratiska fasaden. I en krönika i Sydsvenskan 1 december hävdade jag därför att Rättvise- och utvecklingspartiet riskerar att gå samma öde till mötes som det socialdemokratiska USFP, historiskt oppositionens ledande parti men som efter att i femton år suttit i olika marockanska regeringar har förlorat all trovärdighet.

al-Nahdapartiets ledare Rachid Ghanouchi. Han ställde dock inte upp i valet.

I Tunisien blev al-Nahda (Renässanspartiet), som är ett mer moderat islamistiskt parti än det egyptiska Frihets- och rättvisepartiet, med drygt 40 procent av rösterna det största politiska partiet. Men detta var det enda islamistiska parti som valdes in i den konstitutionella församling som ska skriva en ny konstitution och styra landet fram till parlamentsvalen om ett år. Islamistiska och sekulära partier framstår därför som jämbördiga. Partiets framgång kan också visa sig lite för bra för det självt. För som det i särklass största partiet blir det nu regeringens främsta ansikte. En opinionsundersökning, The Arab Barometer, visade nyligen att befolkningens främsta bekymmer är den katastrofala ekonomin och att demokrati förbinds med ekonomisk rättvisa. Ingen regering, varken i Tunisien, Marocko eller Egypten, kommer emellertid inom en överskådlig framtid kunna få ekonomin på fötter, i synnerhet inte i det nuvarande internationella ekonomiska klimatet. Det är därför en öppen fråga hur de tuniska väljarna komma att döma al-Nahda i parlamentsvalen om ett år.